Burma. Det är nog nu!

Inom mig finns en undran om någon eller något orsakade cyklonen i Irrawaddy, Burma av en orsak. Liksom ett nödrop ut i världen, för att decennierna av diktaturens förtryck ska synliggöras. För att omvärlden ska se hur fullständigt världsfrånvända militärerna i landet är. Hur de blundar, och att katastrofen i deras stängda ögon överhuvudtaget inte finns längre, nu när de har delat ut dvd-spelare och teddybjörnar till några utvalda invånare i de minst drabbade områdena.

Världen står och stampar, viss hjälp kommer in, ett tag, men till de värsta områdena kommer ingen hjälp, bara tjänstemän som konstaterar katastrofen. Självklart måste omvärlden ta på sig ett ansvar för att demokrati inte råder i Burma, den demokrati och öppenhet som hade behövts för att hjälpa cyklonens offer.

Efter att demonstrationerna i september slogs ner av militärjuntan, minskade uppmärksamheten kring Burma. Ändå hade något viktigt hänt: en ny generation i världen blev påmind om den fruktansvärda situation landet befinner sig i. När nu när naturkatastrofen skördar hundratusentals människoliv, gör det sig påmint igen. Vi ska inte glömma Burma, tycks någon säga, hur mycket militärjuntan än försöker tysta, fängsla och döda. Men måste det krävas hundratusentals människoliv för att försöka påminna världen om folkets lidande?

Detta är ännu en skam för världen.