Ordningsomdömen

Johan Hellström skriver bra i lokalavisen idag.

Folkpartiets skolpolitik är varken demokratisk i teorin eller praktiken. Och inte heller i genomförandet.

Folkpartiets kollaps

Ser Rapport ikväll. Hör att inte ens 50 procent av alla barn som har rätt till hemspråksundervisning får det. Det är en skam.

Lärarförbundet är upprört och kritiserar att de tidigare öronmärkta pengarna inte fått kommunen att inse sitt ansvar.

Nya Fp-ledaren får kommentera och svarar att det är viktigare att de lär sig svenska.

Får man verkligen säga så? Är det inte en fruktansvärt kränkande kommentar?

Hemspråksundervisningen är förutom en rättighet också ett viktigt verktyg för flerspråkiga barn ska lyckas i skolan och inte minst i svenskundervisningen. Men det är jobbigt för populistiska politiker att ta till sig pedagogiska och lingvistiska kunskaper.

Har ni läst Kurdo Baksis fullständiga avrättning av Nyamko Sabuni i Dagens Nyheter idag? Jag är lite chockad.

Jag älskar dialekter!

Nu får vi antingen en disciplinälskande major med markdialekt eller en EU-kramande statsvetare med go' göteborska som motståndare i debatterna.

Vilket klingar bäst med släpig sundbybergsmål?

Garthon beskriver ett "tragiskt urartat parti"

Per Garthon, lämnar mp:s ledning. Det blev ju inget regeringssamarbete så då behövs han inte längre, enligt honom själv eftersom mandatet han fick av kongressen förra våren handlade om att vara ett stöd i regeringsförhandlandet.

På DN Debatt ger han en sin syn på rikspolitiken de senaste 20-30 åren. Intressant med en samtida politisk tillbakablick. Det är nästan som att han flaggar för att memoarerna kommer under nästa år.

Hur det nu än blir med det, eller med det rödgröna samarbetet år 2010, är artikeln mest underhållande tack vare Garthons beskrivning av folkpartiet som han var medlem i från 16 års ålder och 20 år framåt.

Han skriver:
"Jag och några med mej ville återknyta folkpartiet till dess sociala, radikala, ja till och med revolutionära frihetsideal med rötter i franska revolutionen. Det kunde någon gång se ut att lyckas, men var antagligen en illusion. De flesta av mina vänner lämnade folkpartiet och liberalismen redan i samband med 1968-revolten eller senast i början av 1970-talet. Själv höll jag ut hela det årtiondet, inklusive en riksdagsperiod. Men till slut blev det övermäktigt.

Den så kallade socialliberalismen var bara en tunn fernissa över en bastant, småreaktionär småborgerlig högerpolitik av värsta moralpopulistiska slag - vilken efter Bengt Westerbergs avgång som fp-ledare i mitten av 1990-talet har tillåtits breda ut sig och nu, som alla vet, utgör huvudfåran inom det tragiskt urartade partiet."

Läs hela artikeln här.

Frågan är hur länge Birgitta Olsson ska stå ut. Har ni hört henes argumentation i vårdnadsbidragsdebatten? Klockrent!