Vi förlorade debatten om jobben!

Ja, nu har ni hört och läst det så många gånger att det blivit sant. Det är sanningen vi kommer att utgå ifrån framöver. Sedan kongressen 2005 är socialdemokraternas mål återigen full sysselsättning. Det är ett mål vi inte kan kompromissa om, men ändå verkar vi göra det. På andra sidan planen står våra motståndare, Konjunkturinstitutet och Riksbanken, och hävdar arbetslöshetssiffror som är ”förenliga” med låg inflation. Siffror som inte direkt siktar mot full sysselsättning, men den debatten verkar vi inte kunna ta. Inflationsmålet före full sysselsättning? Eller i kombination med varandra och därmed osäkra anställningar och låglönemarknad?

Vilket är vårt politiska alternativ där? Möjligen var alternativet jobbåtgärderna i valmanifestet. Plusjobben var faktiskt inte, trots vad många vill påstå det, ett spel för gallerierna. De breddade arbetsmarkanden och vågade ta strid både för viktiga arbetsuppgifter och för människorna som skulle utföra dem. Men det kom för sent och i för liten utsträckning. Satsningar på nyanställningar i offentlig sektor hade nog kommit om vi vunnit valet, men det blev inte en profilfråga, och kanske hade ingen trott på oss ändå. Så frågan kvarstår och efter alla persondiskussioner kring partiledarvalet, som tenderar att intressera oss så mycket, måste vårt parti på allvar ta jobbdiskussionen internt.

I valet 2006 förlorade vi även makten att skildra vardagsbilderna i Sverige. Ni vet, att vanligt folk inte kände igen sig i vår bild av Sverige. Att på större allvar, även på riksplanet, diskuterar hur det verkliga arbetslivet ser ut är en sådan bild vi måste ha med. När jag pratar med arbetskompisarna i hemtjänsten hemma i Borås undrar de varför jobbet har blivit så mycket tyngre, varför lönen är så låg, varför de inte hinner sitta ner med pensionärerna längre, varför det inte satsas på friskvård eller varför schemana måste slita sönder deras veckor. Ur mitt femårsperspektiv (många där har jobbat i 25 år) kan jag inte annat än hålla med, och undra över hur en kommun kan vara en så dålig arbetsgivare. Vårt politiska alternativ till denna verklighet kan bli en enighet om att på alla plan sossar finns där ska vi också förändra arbetslivets utveckling. Ökad delaktighet och inflytande över arbetsuppgifter och ett hållbart arbetsliv för både kropp och själ kunde vara grundläggande delar i vår vision.

Jo, man kan ju alltid skylla på den offentliga sektorn, som borgerliga ledarsidor ofta gör, men liknande berättelser kommer även från privatanställda. På valdagen träffade jag en gammal gymnasiekompis som jobbar på Tele2:s kundtjänst. Hon berättade om en evig hetsjakt, ett misstänkliggörande och en osäkerhet om huruvida hon skulle få ha kvar jobbet efter jul. ”Varje liten sak används emot dig”, berättade hon, ”jag klarar inte den psykiska pressen och ändå är de inte på mig mest ”. Så länge den privata sektorn ser ut på det sättet kan vi inte nöja oss med att vår politik ska vara ”smörjmedel” åt marknaden. Vi ska inte bli polare med Svenskt näringsliv. Det var snarare ett lyft att få höra att Östros skällde ut Urban Bäckström senast de sågs. Vi är säkert många som under valrörelsen fått massor med bilder av det svenska samhället berättat för oss. Därför måste vi fråga oss vems bilder är det vi ska återge och skapa en politik utefter.

När borgarnas politik misslyckas med att minska ”utanförskapet”, och istället skapar större klyftor genom sänkta ersättningsnivåer, en försvagad fackföreningsrörelse och en låglönemarknad, då måste vi ha lagt fram vårt alternativ. Frågan om jobben och arbetslivet försvinner inte, den ska återigen förknippas med vårt politiska alternativ. Men då krävs det en offensiv.


- Vi måste visa vad vi menar med full sysselsättning!
- Vi måste skapa en vision om hur arbetslivet ska se ut i framtiden och hur vi når dit.
- Vi måste avslöja moderaternas snack om ”flexibilitet”. Det handlar om låglönemarknad!