Den går i vågor, feminismen.
Den fick motvind under år 2005, men den försvann inte. På grund av, eller tack vare borgarnas politik är jag övertygad om att den kommer att vinna ny mark. Faktum är att den inte kan undvikas längre. Även om nyhetsmedia inte gör de djupaste analyserna av vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster så finns det en ny ingång till frågorna.
Borgarnas anti-feminsitiska och destruktiva politik ger den feministiska rörelsen luft under vingarna, vatten på sin kvarn, kött på benen, eller hur man nu vill uttrycka sig. Jämställdhet är inte något alla håller med om och vill skapa. Borgarnas retorik är ihålig och ilskan som skapas av detta är ett konstruktivt motstånd.
I den tidigare regeringen fanns en konsensus om att så mycket mer skulle göras på jämställdhetsområdet. Problemet var att det gick för långsamt, att för få socialdemokratiska företrädare vågade driva frågorna och att vi inte var trovärdiga i många besvikna väljares ögon. Vänstern hade retoriken men inte utrymmet och miljöpartiet ville ha vårdnadsbidrag-light i kombination med deltidsarbete (inte särskilt förankrat i partiet som jag förstod det).
Inom socialdemokratin finns en enorm kraft av människor som brinner för rättvisa och jämlikhet mellan könen. Borgarnas provokation skapar, åtminstone för min generation, ett unikt läge att fylla möten, insändarsidor, bloggar och radioetern med diskussioner om och krav på ett större politiskt ansvarstagande för en feministisk politik.
För några veckor sedan gick Fi-dokumentären "Viljornas kamp". Dokumentären påminde mig om möjligheten att konkretisera en vision. Det här tror vi på, vi vet att många upplever samma sak, vi är trötta på att lyssna och anpassa oss efter vad de andra partierna ska göra, eller inte göra. Det är dags för ett feministiskt initiativ. Dokumentärern är ett exempel på den fria viljan att förändra något, den demokratiska rättigheten att göra det och det faktum att detta bara har börjat.
Hundra år av jämställdhetskamp är bara början, även om så många paradoxalt nog säger att det "borde" vara jämställt. De röster som generat skrattar åt och förlöjligar Feministiskt initiativ kommer märka att tiden kommer i kapp dem och då kan de stå där och säga att det "borde" vara jämställt. De kommer bara uppfattas som ihåliga.
Socialdemokratin ska driva frågor om jämställd föräldraförsäkring, jämställda löner, integrerad arbetsmarknad, avskaffandet av våld mot kvinnor m.m. Och perspektivet ska genomsyra hela politiken, varje fråga som diskuteras och varje beslut som tas. Det finns så oändligt många medlemmar i partiet, facket och sidoorganisationerna som har visioner om hur detta ska göras. Rebella är ett exempel.
Feministiskt initiativ är inspirerande. De är en förebild i en av feminismens vågor. Dessutom får de 400 000 kr i etableringsbidrag i år. Nii vet väl att pengar ger inflytande och makt.
Den fick motvind under år 2005, men den försvann inte. På grund av, eller tack vare borgarnas politik är jag övertygad om att den kommer att vinna ny mark. Faktum är att den inte kan undvikas längre. Även om nyhetsmedia inte gör de djupaste analyserna av vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster så finns det en ny ingång till frågorna.
Borgarnas anti-feminsitiska och destruktiva politik ger den feministiska rörelsen luft under vingarna, vatten på sin kvarn, kött på benen, eller hur man nu vill uttrycka sig. Jämställdhet är inte något alla håller med om och vill skapa. Borgarnas retorik är ihålig och ilskan som skapas av detta är ett konstruktivt motstånd.
I den tidigare regeringen fanns en konsensus om att så mycket mer skulle göras på jämställdhetsområdet. Problemet var att det gick för långsamt, att för få socialdemokratiska företrädare vågade driva frågorna och att vi inte var trovärdiga i många besvikna väljares ögon. Vänstern hade retoriken men inte utrymmet och miljöpartiet ville ha vårdnadsbidrag-light i kombination med deltidsarbete (inte särskilt förankrat i partiet som jag förstod det).
Inom socialdemokratin finns en enorm kraft av människor som brinner för rättvisa och jämlikhet mellan könen. Borgarnas provokation skapar, åtminstone för min generation, ett unikt läge att fylla möten, insändarsidor, bloggar och radioetern med diskussioner om och krav på ett större politiskt ansvarstagande för en feministisk politik.
För några veckor sedan gick Fi-dokumentären "Viljornas kamp". Dokumentären påminde mig om möjligheten att konkretisera en vision. Det här tror vi på, vi vet att många upplever samma sak, vi är trötta på att lyssna och anpassa oss efter vad de andra partierna ska göra, eller inte göra. Det är dags för ett feministiskt initiativ. Dokumentärern är ett exempel på den fria viljan att förändra något, den demokratiska rättigheten att göra det och det faktum att detta bara har börjat.
Hundra år av jämställdhetskamp är bara början, även om så många paradoxalt nog säger att det "borde" vara jämställt. De röster som generat skrattar åt och förlöjligar Feministiskt initiativ kommer märka att tiden kommer i kapp dem och då kan de stå där och säga att det "borde" vara jämställt. De kommer bara uppfattas som ihåliga.
Socialdemokratin ska driva frågor om jämställd föräldraförsäkring, jämställda löner, integrerad arbetsmarknad, avskaffandet av våld mot kvinnor m.m. Och perspektivet ska genomsyra hela politiken, varje fråga som diskuteras och varje beslut som tas. Det finns så oändligt många medlemmar i partiet, facket och sidoorganisationerna som har visioner om hur detta ska göras. Rebella är ett exempel.
Feministiskt initiativ är inspirerande. De är en förebild i en av feminismens vågor. Dessutom får de 400 000 kr i etableringsbidrag i år. Nii vet väl att pengar ger inflytande och makt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar