...

Igår kväll kollade jag in olika bloggar för att få ny inspiration till bloggskrivandet men det stannade vid en blogg som överträffade allt. En blogg om en liten och stark pojke som med sina föräldrar skrivit en blogg om sin svåra cancersjukdom sedan augusti 2005. Han inväntar döden nu, den allra allra sista tiden. Hans kamp överträffar allt.

Därför blev inga inlägg om hushållsnära tjänster igår, inte om Borås djurparks vara eller icke vara, inte heller om Mats Svegfors intressanta utredning, och inte ens om folkpartiets interna stridigheter i Borås. Även om det är viktigt, var sak på sitt sätt. För jag ville hellre skriva något som får oss att se varandra och om hur viktigt det är att ta tillvara på tiden tillsammans. Det finns något bortom allt slit och alla vardagsbekymmer som vi måste komma ihåg att värna om. Vi får inte ta varandra för givet. Att våga känna är att leva. Så känn!

Att försöka skriva om det blir lätt tamt, och nästan lite pinsamt att läsa. Att läsa människors verkliga upplevelser är starkare. Särskilt när det handlar om barn. Jag ville bara med detta inlägg säga att livet inte är en självklarhet.